Årets första samling med Team Sweden!

Förra helgen var jag på årets första träff med det grymma gänget i Team Sweden. Lägret var på Valjeviken i Sölvesborg, i samma hall som vi krigade till oss ett brons i Europa-turneringen.
Innan lägret drog igång på riktigt i Valjeviken vart vi dock först på Blekinge Health Arena i Karlskrona och körde fys-tester. Testerna gick sådär för min del men det har ju sin förklaring i att jag varit sjuk mycket på sistone. Det visade sig som vanligt i att min kondition blivit sämre.

Väl tillbaka på Valjeviken körde handbollsträningen igår med full kraft och det blev tuffa tag direkt.

Träningen rullar på

Precis igång med andra träningsveckan efter min envisa förkylning och den värsta träningsvärken börjar lägga sig. Mycket spännande saker som kommer hända de närmsta veckorna då jag har en ny tävlingsstol på gång. Med den kommer det många timmar av testande och teknikkörning. Det kommer bli tufft men otroligt roligt att försöka få ordning på allt inför min tävlingsstart för året, om ungefär två månader. Då bär det av ner till Schweiz och en av världens absolut snabbaste friidrottsbanor för rullstolar. Väl där så ska jag göra allt jag kan för att kvala in till VM i juli, på så många distanser som möjligt.

Efter Schweiz kommer jag köra en av väldigt få tävlingar i Sverige, närmare bestämt i Skara. Där har de också en riktigt hård och fin bana. Det är ju just hårda banor vi rullstolsåkare letar efter. Ju hårdare desto bättre.

Så en del förändringar de närmsta veckorna och det kommer bli väldigt mycket tid i stolen, tur att det är bland det bästa jag vet.

                                                              Min nya tävlingsrullstol

Våga vila - En svårlärd läxa

Den senaste veckan har jag legat mer eller mindre nerbäddad och kurerat mig mot en förkylning. Dock var en promenad om dagen beordrad av min tränare så jag i alla fall inte skulle glömma bort världen utan för min lilla stuga. Det vat självklart väldigt lugna promenader och för mig är det just det som är utmaningen, att ge mig själv tiden att ta det lugnt och inte börja belasta kroppen för tidigt.

Det är något jag gjort fel många gånger tidigare i min karriär, visst ibland kan det funka att chansa lite, men i långa loppet är det absolut ingenting jag rekommenderar. Jag började vid samma tid förra året få problem med diverse sjukdomar och infektioner. Rio närmade sig snabbt vilket gjorde att jag ville tillbaka till träning så fort som möjligt. Jag gav inte kroppen den tid den behövde för att återhämta sig fullt, vilket gjorde att jag aldrig blev riktigt frisk. Så blev det så att ju oftare jag blev sjuk, desto stressigare blev det vilket bara gjorde att jag blev mer sjuk.

Att våga vila, om man så har en känning, är sjuk eller när man helt enkelt inte orkar, har kommit att bli en av de viktigaste men också svåraste läxorna jag lärt mig under min karriär. Jag vill ju alltid träna, det är ju då jag mår som bäst, men man måste alltid lyssna på kroppens signaler annars kan det tillslut gå värre än att man är sjuk en längre tid.

Så mitt tips till er är alltså, våga vila! Trevlig helg allesammans!

En händelserik helg

Det blev en tidig morgon i fredags då jag skulle med tåget vid klockan sex mot Bollnäs och SM-veckan. Tågresan går finfint och efter ungefär sju timmar anländer jag i staden jag varit många gånger tidigare. Anledningen till det är att para-friidrottslandslaget hade sin bas här uppe när jag för tio år sedan kom med i gänget. Denna gången var anledningen en helt annan då jag skulle kommentera SM-finalen i rullstolsinnebandy mellan Nacka HI och Parasport Eskilstuna.

Jag var där uppe i god tid för att hinna läsa på och förbereda mig lite extra men också för att jag ville hinna prata lite med lagen innan för att bilda mig en god uppfattning om hur dagsformen är för lagen. De är så jämna så känslan var att det var just dagsform som skulle avgöra.

Med facit i hand kom det också att bli en jättejämn match där bägge lagen hade många fina chanser men efter både full tid och förlängning stod det 0-0. Matchen avgjordes därmed på straffar där Nacka HI drog det längsta strået och vann 2017 års SM i rullstolsinnebandy. Därmed var också mitt andra uppdrag som kommentator för SVT till ända.

Dagen efter styrde jag kursen mot Linköping för att hålla föreläsning för Unga Funkisar. Väl där möttes jag av härliga människor som satt och åt lunch. Efter det var jag medbjuden på en av deras aktiviteter, bowling, vilket var jättekul! 

När bowlingen vart avslutad gick vi tillbaka så var det dags för min föreläsning. Jag pratade om mig, vem jag är, vad jag gör, om mina erfarenheter och mitt sett att se på saker och ting. Fick ett jättebra gensvar och många frågor, precis som jag vill ha det! Efter att jag pratat klart vart det så dags för middag och hemfärd för min del.

Min hemfärd höll dock på att få ett snopet slut innan den knappt hunnit börja då det snöat under dagen. Inga mängder men tillräckligt för att det skulle bli lite halt o snöslask. Det räckte för att nästan sätta stopp för mig när jag skulle ta mig upp för en brant backe. Jag försökte och försökte men gled ner igen... som tur väl är så fick jag tillslut tag i ett räcke så jag kunde dra mig upp.

Resten av resan gick utan problem och väl hemma i Växjö märkte jag att det kommit snö där med, inte heller här speciellt mycket men tillräckligt för att stoppa mig från att ta mig hem på egen hand (i alla fall inom rimlig tid). Fattade ett snabbt beslut om att ta taxi den korta vägen hem. 

Söndagen spenderades inomhus i hopp om att snön snart försvinner igen...

2016 - En tillbakablick

2016 års höjdpunkter och lågvattenmärken

Jag följer strömmen såhär i början av året och tänker tillbaka på det året som varit. Ett år som vid den här tidpunkten förra året såg ut att kunna bli det absolut bästa rent idrottsmässigt, med ett Paralympics i Rio som huvudpunkt.

Jag började mitt år med att åka iväg till Sydafrika på träningsläger tillsammans med det holländska landslaget och mer specifikt, Kenny van Wheeghel. Han är en av rullstolsfriidrottens mest framgångsrika individer och som har inspirerat mig sedan jag först hördes talas om honom. Han har också under tiden av min karriär kommit att bli en god vän och en mentor.

Detta läger var första gången jag fick träna med honom på riktigt. Vi har tävlat otaligt många gånger mot varandra genom åren och jag har egentligen aldrig varit speciellt nära honom, men jag har alltid kommit närmare honom för varje gång vi mötts. Denna gången i Sydafrika var första gången jag lyckades slå honom och det inte bara en gång.

I mitt livs form åkte jag hem från Sydafrika och såg med spänning fram emot träningen hemma innan årets första tävling i Dubai. Jag åkte dock istället på en ganska ordentlig förkylning som gjorde att jag inte kunde träna ordentligt på nästan tre veckor.

Kort efter att jag blivit frisk var det alltså dags för min tävlingsstart i Dubai. En tävlingsstart som kom att bli min karriärs bästa hittills. Tyvärr så fortsatte mina sjukbesvär även efter Dubai vilket gjorde att jag inte kunde träna som jag ville vilket i sin tur gjorde att jag inte gjorde de resultat som krävdes för att lyckas ta mig till Rio.

Min karriärs största motgång var så ett faktum i mitten av sommaren. Jag hade då gjort allt jag kunnat för att försöka tvinga fram ett resultat som skulle ta mig hela vägen men som ni säkert kan tänka er så går det inte bra när man försöker tvinga fram något.

Efter att jag fått beskedet ville jag inte göra någonting, ingenting var roligt, speciellt inte friidrotten. Men som från ingenstans kom jag på att jag någon gång lite tidigare hört att vi skulle ha ett inofficiellt EM i rullstolshandboll och helt plötsligt tändes det en liten gnista igen.

Kort därefter fick jag också ett samtal från SVT sport där de ville att jag skulle komma upp till dem och vara expertkommentator och kommentera friidrotten under Parlympics tillsammans med Jacob Hård. Att få kommentera tillsammans med Jacob under dessa två veckor kom att bli en erfarenhet för livet. Inte bara för de otroliga prestationer vi fick uppleva och förmedla utan också att få kunskapen om hur det fungerar på andra sidan kameran som jag fått stå framför några gånger under min karriär.

Jag bestämde mig därefter att lägga mer tid på rullstolshandbollen och göra en satsning för att komma med i truppen till det EM som skulle gå i Sölvesborg i December. Jag kom ganska snabbt in i laget, mycket tack vare min snabbhet. Handbollen hade jag också redan i mig sedan tidigare då mina bröder spelat handboll under hela min uppväxt.

Att komma från en så otroligt individuell idrott som friidrott till en lagidrott som handboll var ett häftigt byte. Att gå från att göra allting själv och bara har sig själv att skylla på om något gick snett, till att kämpa och sträva mot ett mål tillsammans med ett helt lag av vänner var en häftig resa!

Redan från första träningen var jag inplockad och behandlad som om jag alltid varit en i laget. Ett lag fullt med otroligt härliga människor och kämpar. Jag utvecklades och lärde mig så otroligt mycket från första början och vi växte otroligt mycket som lag på bara den korta tid jag hann vara med innan det så var dags för EM.

Vi kämpade väl allihopa och jag är riktigt imponerad av allas insats genom hela turneringen som Holland vann. Portugal kom tvåa och vi tog brons! 

Handbollen har hjälpt mig hitta tillbaka till glädjen i träningen igen och nu satsar jag åter igen stenhårt inför ännu en friidrottssäsong med VM i Juli i London som huvudmål.

Något jag lärt mig under det gångna året är att även om allt går som man planerat men dörrar stängs, om man då bara lär sig av det som hänt och kämpar vidare mot nya mål så kommer det öppnas nya dörrar. Sluta aldrig kämpa för det du verkligen vill! 

Gott nytt år!
/Niklas

En händelserik vecka

Allt samman började med en riktigt bra träning tillsammans med laget som jag tränar, Funka för livet IF. Träningen gick bra, hela träningen gick ut på att förbereda oss för vår första träningsmatch dagen efter.

Funka för livet IF´s rullstolshandbollslag

Träningsmatchen var mot Växjö HF´s yngre pojkar. De tränar normalt sett efter oss på onsdagarna men denna gången slog vi oss samman för en match. Det blev ett härligt tillfälle för dem att testa på en ny aspekt inom handbollen och en jättebra möjlighet för oss att träna på att spela match eftersom vi aldrig gjort det innan.


Dagen efter träningsmatchen åkte jag och en till spelare från Funka för livet IF ner till Valjeviken i Sölvesborg för träningsläger tillsammans med Team Sweden Rullstolshandboll. Det lägret var det sista innan vi nästa månad samlas för att spela EM, 7-8 december.

Foto: Jonas Gustafsson

Under andra dagen av lägret skulle vi till min hemstad, Karlskrona, för att köra tester för att se hur träningen gått de senaste månaderna. Jag var tidigare inringd till Sveriges Radio Blekinge under morgonen för en intervju om just rullstolshandbollen och hur det går att kombinera med min satsning i friidrotten.( Lyssna på intervjun här:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6560940 ).

Efter intervjun åkte jag vidare för att ansluta till laget för en dag med tester, tester som visade att jag tillsammans med mina lagkamrater i landslaget tagit ytterligare steg och utvecklat oss fysiskt, det bådar gott inför den kommande Europa-turneringen på hemmaplan i december.

Foto: Jonas Gustafsson

När det sedan var dags för oss att åka därifrån blev jag kontaktad av SVT Blekinge som ville intervjua mig om samma sak som radion.

Dagen efter avslutades lägret något tidigare för min del då jag på kvällen åkte tillsammans med min flickvän till Ölands idrottsgala för att vara prisutdelare. En mycket trevlig tillställning med härlig underhållning och mycket god mat, ett väldigt fint avslut på en händelserik vecka.

Det har hänt en del sedan jag senast skrev här, det mest nämnvärda att jag lyckats ta ett kliv in i Team Sweden rullstolshandboll. Det är Sveriges representationslag i rullstolshandboll, men man kan också kalla det Sveriges landslag då det består av landets främsta spelare. 

Jag har bara spelat rullstolshandboll sedan jag blev spelande tränare för Funka för livet IF, för ungefär sex månader sedan. Jag har dock alltid haft handboll som intresse och har två bröder som spelat under hela min uppväxt, då utan funktionsnedsättning. Det var här jag började min aktiva karriär när jag var med och tränade med bröderna så gott jag kunde.

På planen hade jag då givetvis mina begränsningar spelandes mot stående långa och snabba killar, men jag var med så gott jag kunde och kämpade för det var kul! Min pappa har en gammal tidningsartikel sparad hemma där jag är med på bild och rubriken är "Niklas visar hur man leker handboll" och det var just det jag gjorde, jag lekte och var med så gott jag kunde och struntade i att jag kanske var lite efter ibland eller att jag kanske inte alltid var så bra i försvaret.

När vi sedan blev något äldre och tempot i spelet ökade så pass att jag i rullstol inte riktigt hängde med så började jag fokusera mig på gymmet. Där körde jag de övningarna jag kunde och märkte fort att jag vart starkare och starkare. Inom kort var jag starkast i tvillingbrorsans lag och då tog jag sikte på att slå grabbarna i storebrors lag som är två år äldre. När jag väl lyckats med det så tyckte inte bröderna det var så roligt att ha lillebror på träningarna längre. Då fick jag leta efter något annat och hittade skolans innebandylag. Där stod jag i mål under ett år i högstadiet innan jag hittade det jag verkligen ville hålla på med, friidrotten.

Bild från en av träningarna med Funka för livet IF

Friidrotten var dock inte ett självklart förstahandsval utan jag ville egentligen hålla på med en lagsport, helst handboll. Men Karlskrona under den tiden jag växte upp kunde inte erbjuda någon form av lagsport för en ungdom med rörelsehinder. Närmsta stad som hade ett lag var Malmö och då var det basket eller kälkhockey som gällde, men tre timmar enkel väg, i bil gjorde det omöjligt. Detta gjorde att det var bara en individuell idrott som gällde, en idrott som jag kunde hålla på med själv utan att förlita mig på andra.

Att idag vara en av spelarna som väntar på besked om jag får vara med Team Sweden och spela inofficiella EM i december på hemmaplan känns nästan overkligt när jag tänker tillbaka.

Handbollen har kommit att bli ett grymt komplement till den ganska monotona friidrottsträningen och öppnar för måna nya spännande utmaningar vid sidan av min hårda satsning mot att bli snabbast i världen i Tokyo 2020!